TEXT: Anders Lu

Tjugotvå värmegrader i Sveriges djupaste gruva

Följande artiklar ger bilder av hur det var att åka ner i och arbeta den djupa Ställ­bergs­gruvan. Arti­keln från 1952 känns dess­utom väldigt tids­ty­pisk i sin närmast kläm­käcka anda. Det är nästan att man kan höra den något gälla rösten från en SF-​Journal läsa texten.

Ur Gruvin­dustri­ar­be­taren nr 11, november 1952.
Data­be­ar­betad av Jan Kruse

Tjugotvå värme­grader i Sveriges djupaste gruva – Värmen och den mindre syre­till­gången tröttar i Ställ­bergs­gruvan
912 meter under marken gnor gruv­ar­be­tarna i Ställ­berget i sitt anletes svett för att komma ändå närmare jordens medel­punkt. Med varje skift och varje dyna­mit­skott holkar man ur de rike­domar, som ligger fördolda i jordens innan­dömen i en ständig strävan söka att mätta järn­bru­kens malm­hunger. Klingspors­schaktet i Ställ­berg är Sveriges djupaste gruva och bland järn­gru­vorna lär den vara djupast i Europa. Det är sjudande liv såväl ovan som under jord med inrikt­ning på moder­ni­se­ring och ratio­na­li­se­ring. Gruv­bo­laget firade i år 70-​års jubi­leum och vid nästa jubi­leum är man säker­ligen en bra bit under de tusen metrarna med bryt­ningen.

Värmen är kännbar så här pass djupt, förklarar Sven Nyström, när vi kliver ur hissen på 850 meters nivån, där han jobbar ensam och maskin­lastar för till­fället. Luften är något sämre här nere än i orterna högre upp, vilket beror på det mindre syret. Man känner skill­naden och blir tröt­tare efter ett skift i de djupare trots att man arbetar i skjortär­marna och så lätt klädd som möjligt. Har arbetat här i tre år och det har gått bra hittills. Hur varmt det kan vara? 20–22 grader. Så sätter last­ma­skinen igång sitt avgrundsvrål och stänger in oss i den trånga och kolsvarta orten, medan det täta dammet släcker pann­lam­porna i Nyströms och gruv­fogde Åker­ströms gruv­hjälmar. För några sekunder smyger en vanmakts­känsla över den gruvo­vana besö­karen i vetskap om det instängda rått­hålsläget på ett fantas­tiskt djup utan reträtt­möj­lig­heter för egen maskin.

I säll­skap med gruv­fogde Åker­ström hade vi åkt fem meter i sekunden från marken till 700 meters nivån, där vi tog en titt på grov­krossen med mera innan vi äntrade nästa hiss för vidare befordran till 850 meter. I en tom malm­vagn dalade vi sakta de 150 metrarna. Längre ned var det för till­fället uppe­håll i bryt­ningen och föga idé att åka. – Det är klart att större uppmärk­samhet måste riktas mot gaserna, som blir mera märk­bara på de större djupen, förklarar Åker­ström. Likaså ställer det större krav på venti­la­tion, hissan­ord­ningar med mera. Men det blir ingen skillnad på malmens kvalitet. Den blir i varje fall inte bättre, snarare tvärtom ju djupare man kommer. Malm­fö­re­komsten har under­sökts till 1 050 meter. På 500 meters djup har man förbin­delse med Haggruvan genom en ort som är 1 700 meter lång och malmen fraktas med diesellok till Klingspors­schaktet för uppford­ring. Malm­kroppen är 100 meter lång och tre meter bred och har en lutning av 70 grader. Däri­genom uppstår långa orter och en kostsam bryt­ning. Man får även däri­genom ovan­ligt mycket gråbergs­bryt­ning och gråberg, som säljes till fyll­nads­ma­te­rial, gjut­ningar vid bygg­na­tioner och så vidare. Malmen går till största delen på export via Oxelösund, bland annat till Holland, Finland och Amerika. Ställ­bergs­fältet syssel­sätter i runt tal 100 man, därav ett 70-​tal under jord.

Med sina gruvor i Stripa, Idker­berget, Stora Skedvi med flera är Ställ­bergs gruv AB landets näst största expor­te­rande järn­malms­fö­retag. Moder­ni­se­ringen pågår inte endast i gruvan utan även ovan jord i flera avse­enden. Gruv­stugan är under till­byggnad och likaså till­skapas nya kontorslo­kaler, vilka båda blir högmo­derna. I samband med gruv­stu­gans ombyggnad inrättas även ett sola­rium för gruv­ar­be­tarna. Perso­nal­restu­rangen är trevlig med vägg­mål­ningar av konst­nären Gunnar Klys och en nybyggd avdel­ning för tjäns­te­männen. Doften av nygräd­dade vete­bullar vägleder oss till fru Tenórs moderna köks­re­gi­oner. Hon svarar för det timliga behovet åt ett 40-​tal gruv­karlar och ett 15-​tal tjäns­temän. En middag kostar 2:25, kvälls­vard 1:50 och frukost 1:25.

Natur­ligtvis spisar ungkar­larna där och för deras räkning har man moder­ni­serat en byggnad till ungkarls­bo­städer. Det är 12 vackra rum med dagrum och pentry med mera i stil med tidens krav. Om någon anmärk­ning skall göras mot något är det läget, som blivit något för nära själva laven. Man bor på indu­stri­om­rådet. För möblerat rum med städ­ning och bädd­ning betalas 35 kronor i månaden. Även bostads­be­ståndet utökas och för närva­rande är man i färd med fem nya bostads­lä­gen­heter om två rum och kök, berättar över­in­genjör Sven Dahl­hammar. Dess­utom har man gått igenom hela det äldre bostads­be­ståndet och moder­ni­serat. Ytter­li­gare bostads­be­byg­gelse planeras.
Förtjänst­läget för under­jord­sar­be­tarna ligger någon­stans i toppen för de mellan­svenska gruvorna medan ovan­jord­sar­be­tarnas inkomst håller sig någon­stans kring medel­talet. Medel­ål­dern är här, som vid de flesta andra gruvor, rätt så hög men detta förhål­lande har blivit betyd­ligt bättre på senare tid liksom att arbets­kraften blivit stabi­lare. Någon ovan­ligt stor fluk­tu­a­tion på arbets­kraften har det egent­ligen inte varit, jämfört med många andra indu­stri­fö­retag.

En av de yngsta under­jord­sar­be­tarna är Lennart Kind­ström, värm­län­ning till börden och ordfö­rande för Gruvs avdel­ning 23. Han kom till Ställ­berg för tre år sedan och fick över­taga ordfö­ran­de­klubban vid årsskiftet. Gruvs avdel­ning har ett 80-​tal medlemmar och den lilla LS-​avdelningen här gör inget större väsen av sig, försäkrar han och betygar att man inte har några nämn­värda orga­ni­sa­to­riska problem att brottas med. Kontakten med arbets­gi­varna är i stort sett frik­tionsfri. I före­tags­nämnden, som Kind­ström tillhör, syftar man till ett breddat intresse för denna verk­samhet och en studie­cirkel är arbets­klar med intres­se­rade delta­gare. Intresset för skydds­kom­mit­téns arbete är rätt bra, sedan bolaget fick en skydds­in­genjör. Med till­freds­stäl­lelse noterar Kind­ström bola­gets strävan att förbättra bostä­derna för såväl familjer som för ungkarlar. – En grupp som vi vill ha fram litet bättre och som vi är inrik­tade på att försöka hjälpa upp i löne­hän­se­ende är ovan­jord­sar­be­tarna, förklarar Kind­ström, som även uttrycker bekymmer för ungdo­mens obenä­genhet att stanna i hemtrakten och ta jobb i gruvan.


En dag i gruvan

Följande artikel har vi hittat på nätet för ett par år sedan men vi kan inte hitta den nu för en mer precis källan­gi­velse. Den är i alla fall författad av Mari­anne Matsson.

Göta Karlsson arbe­tade åren 1971–1977 som spel­sty­rare i Ställ­bergs gruva. Hon gjorde förmid­dags­skift från klockan 06.00 till 14.00 eller efter­mid­dags­skift från klockan 14.00–22.00. Arbets­dagen började med att man gick till gruv­stugan och bytte om och sedan åkte alla ner till 500-​metersnivån.

Där hade Göta sin arbets­plats, men för att komma dit måste hon köra ett lok med vagnar efter. Det var kallt att sitta i loket, så ibland erbjöd sig någon manlig medar­be­tare att göra jobbet, för det var varmare i vagnarna.

Götas arbets­plats var ett lite utsprängt rum, där hon satt ensam. Rummet var inte större än fyra kvadrat­meter. Utanför i schaktet fanns gruv­hissen, som var en tunna. Göta såg till att de arbe­tare, som skulle till 620-​metersnivån kom ner. I tunnan fanns mesta­dels 3-​4 personer, men den kunde ta många fler. Ett år under semester­tiden hade Göta hela ansvaret för hissen från marken ner till 900-​metersnivån. En gång per skift kom basen och fick lite kaffe, som kokades på en platta där nere. Göta hade en hel del tid över där ner i under­jorden, så hon stic­kade och sydde mycket. Hon gjorde bland annat två stic­kade sängö­ver­kast.

Färden ner i det mörka schaktet går med fem meter i sekunden. Man tvingas svälja för att undgå lock för öronen, men det blir en vanesak De kunde komma med ett loko­motiv, som skulle ner eller upp i gruvan och då var det Götas uppgift att klara det. Då måste tunnan kopplas bort och en hiss monteras dit istället. Det var ett ansvars­fullt och spän­nande arbete. Ibland ringde någon neri­från lägre nivåer och ville komma upp. Inom gruvan hade man lokal­te­lefon.

Man måste förstå, att en kvinna, som satt ensam 500 meter ner i gruvan och arbe­tade inte på något sätt kunde grubbla och grunna på att bli instängd. Cell­skräck kan man glömma. Det var bara att göra sitt jobb. Göta var en duktig och tuff gruv­ar­be­tande kvinna och hon tyckte mycket om det här arbetet. Själv kan jag inte tro att jag hade klarat av en enda dag i den här miljön, trots att jag tänker mig att betal­ningen var rätt bra. Malmen i Ställ­bergs gruva var känd för sin stora mangan­halt och var därför mycket värde­full.

Värmen i gruvan kunde bli besvä­rande, då tempe­ra­turen stiger från 8 grader på 500-​metersnivån till 16-​18 grader på 915-​metersnivån och fort­sätter att öka. Det starka berg­trycket gjorde också att det var viktigt att förstärka taken i orterna med bult och nät i Ställ­bergs gruva. Fukt­dry­pande väggar glimmar till under djup­dyk­ningen. Pann­lampor skymtar som irri­te­rande bloss i schakt som passeras med ilfart.

/​/​ Mari­anne Matsson